När man har reumatism så kan man under långa perioder må riktigt bra, och nästan glömma bort att man är sjuk, för att helt plötsligt må jättedåligt. Jag har haft en lång och rätt smärtfri period till för ca en vecka sen då mina fötter började värka igen. Det har inte blivit bättre och nu har ångesten kommit krypande.
Jag brottas med mörka tankar och vid ett par tillfällen tror jag faktiskt att jag varit nära att få nån typ av panikångestattack. Vid dom tillfällena får jag svårt att andas och värsta hjärtklappningen. Jag har mått dåligt hela dagen idag och inte riktigt kunna sätta fingret på varför. Vid varje steg jag tar gör sig sjukdomen påmind genom smärtan.
Det är svårt för andra att förstå ens smärta när man har en sjukdom som inte syns. Man ser frisk ut men inuti så är man ibland ett vrak.
Jag kommer ihåg i början när jag blev sjuk. Jag kunde inte ta mig ur sängen själv och än mindre gå längre sträckor. Det hände vid ett par tillfällen, när jag åkte tunnelbana, att folk tittade snett på mig när jag inte erbjöd mitt säte till äldre när dom kom in i vagnen. Då ville man skrika rakt ut -"Om ni visste hur jävla ont jag har i kroppen".
Återigen har jag blivit tvingad att ta fram mina vänner i Brufen Retard-förpackningen. Hoppas dock att jag kan lägga undan dom redan i början på veckan.
Ingen träning idag alltså. Hoppas jag kan träna i morrn.
/Richard
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar